//// RESIDENCY
_____Vilken ställning har frilanscuratorn i Norden?
-Frilanscuratorns arbetsförhållanden och möjligheter.Av Marianna Garin ©.
frilanscurator och skribent, baserad i Buenos Aires.Att beskriva curatorns arbete är förhållandevis enkelt, det är snarare yrkestiteln som ofta kräver en förklaring. Termen curator är nämligen ett relativt nytt begrepp i Norden, trots att det länge har använts på den internationella konstscenen. Curatorn skulle lite förenklat kunna beskrivas som en meningsproducent som förmedlar, gestaltar och agerar mellanhand mellan konst, publik och samhälle.
Innebörden av curering som yrkesutövning är oerhörd mångsidig, beroende på vilken arbetsform eller teoretisk och konstnärlig agenda curatorn använder. Curatorn arbetar i de flesta fall nära själva konstproduktionen, vilket ofta leder till att curatorn fungerar som en katalysator eller ”promotor” för de konstnärer hon väljer att arbeta med. En viktig del av arbetet, som ofta glöms bort, är curatorns stöd åt konstnärer i såväl nationella som internationella sammanhang, alltså hur curatorn genom sitt arbete skapar nya utställningsmöjligheter, produktion av nya verk, kontaktmöjligheter o s v. Det hör också till yrkesrollen att curatorn tipsar om och förespråkar nya begåvningar som är intressanta vid galleriers och institutioners konstinköp. Allt detta bidrar till att förstärka bilden av att curatorer har viss makt och inflytande i konstsammanhang. Curatorns beslut innebär utan tvekan en form av maktutövning, men i synnerhet den yngre generationen curatorer spelar en viktig roll i arbetet för en rättvis och skälig lön för konstnärligt arbete och konstproduktion. I många projekt är medlen öronmärkta, och arvode får inte tas ut, även om frilanscuratorn genom sina projektmedel skapar en miniekonomi för att täcka utgifter till alla samarbetare, främst handlar det då om produktionskostnader. Detta leder dock ofta till att curatorn får svårt att täcka egna utgifter och honorar. Frilanscuratorn befinner sig därmed i en ekonomiskt jämbördig situation med konstnären. Därför är också curatorrollen intressant att lyfta fram i förhållande till hur bidragsstrukturerna ser ut i Norden i dag. Min erfarenhet säger att det för en curator är lättare att få arvode för textproduktion, än faktiskt utställningsarvode. Detta avslöjar mycket om bidragsgivarnas och besluttagarnas snäva förhållningssätt, och de stora brister som finns i förståelsen av utställningsproduktionskostnader och värderingen av kreativt arbete.I Sverige startade man för ungefär tio år sedan den första curatorutbildningen, som i sin tur har bidragit till att befästa yrkesrollen. I Norge var det inte länge sedan man på National Museet bytte ordet konservator till curator, vilket också säger något om utvecklingen av yrkesrollen från en person som bevarar en samling, till en person som på ett kreativt och konceptuellt sätt själv producerar utställningar.
Ett intressant fenomen i Sverige är att rollerna oftast inverterats, då konstnärer har större möjligheter att söka bidrag för projekt, än en frilanscurator. Konstnären blir alltså arrangör, facilitator, filter, förmedlare och/eller producent i dubbel mening, medan curatorn paradoxalt nog är den som i ett senare skede inbjuds att tillföra också sina kunskaper. Kritiken av curatorn som en hänsynslös huvudperson som överskuggar verken i utställningen, eller som en agent för den råa kommersiella marknaden, ter sig därför väldigt grovkornig och långt från dagens realiteter, för en majoritet av yrkesgruppen.
En curator kan även vara konstnär och vice versa, vilket innebär att lika väl som en konstnär kan utöva sitt yrke på olika sätt, kan en curator göra det. Denna rädsla för, eller kritik av curatorns yrkeskår, kan komma ur ett upplevt behov att förenkla komplexa sammanhang, att skapa tydliga svart-och-vita roller och funktioner, maktstrukturer och ekonomier. Kanske ligger orsaken helt enkelt i okunnighet om vad en curator egentligen gör. Men när man på ett dylikt kategoriskt sätt försöker definiera och konkretisera en så bred yrkesroll, riskerar man att hamna i ett reaktionärt synsätt på vad curering får och kan vara.Curatorutbildningar i Norden.
I Sverige finns fyra etablerade och officiella post-graduate-curatorutbildningar. Den äldsta, det Internationella Curatorprogrammet på Konstfack, initierades av professor Måns Wrange 1999 (det har nu omformats till ”MA i Critical Writing and Curatorial Practice” under ledning av professorn och konstnären Ronald Jones). I Sverige var detta den första curatorutbildningen i en konstakademisk kontext som drivits av framför allt konstnärer, på det hela en intressant tanke som möjliggör nära dialog med konstnärer under utbildningen.
De ena av de två yngre systerutbildningarna startade på Stockholms Universitets Konstvetenskapliga Institution 2003, och är ett internationellt masterprogram med inriktning på konst, management och juridik, under ledning av professor Margaretha Rossholm-Lagerlöf. Dessa program fungerar mer eller mindre som en praktisk och teoretiskt förberedelse till att arbeta professionellt med samtidskonst som curator, museeiintendent, kritiker, konstpedagog, pressekreterare et c. Curatorlab, ytterligare en inriktning på Konstfack, har en ”nomadisk residens”-karaktär och vänder sig till yrkesverksamma (det genomgår dock för närvarande en omstrukturering).
Vad gäller högre forskningsstudier för curatorer finns en begränsad möjlighet på Konsthögskolan i Malmö, där man driver ett forskningsprogram inom fri konst för konstnärlig utövning, där den första curatorn Miya Yoshida disputerade 2006. Konsthögskolan i Malmö ingår tillsammans med bl a Bildkonstakademin i Helsingfors, Slade School of Art i London, Academy of Fine Arts, Wien, Utrecht School of the Arts, och National College of Art and Design, Dublin i doktorandnätverket EARN. På Malmö Konsthögskola finns Critical Studies, ett tvåårigt internationellt magisterprogram för professionella konstnärer, curatorer och kritiker, som löper vartannat år (genomgår för närvarande en omstrukturering). Många revideringar och omstrukturering av curatorprogrammen har gjorts sedan de startades i Sverige.
Trots alla dessa institutionella utbildningar, understödda av staten, är frilanscuratorn fortfarande inte erkänd som professionell konstaktör i Sverige. Curatorn har inte samma möjligheter som en enskild kreativ aktör eller kulturproducent att söka arbetsstipendier, resestipendier och statligt stöd för att producera utställningar. Detta resulterar i att det inte finns några kanaler att verka inom på professionell nivå.Hur ser det ut i våra nordiska grannländer?
På Bergens Kunsthøgskolen finns sedan 2006 en masterutbildning i ”Creative Curating” / skapande curatorpraktik, och Kunstakademien i Köpenhamn överväger att starta Danmarks första curatorprogram, ett tvåårigt masterprogram, möjligen i samarbete med Köpenhamns universitet. Ytterligare en annan är ett nordiskt program i curering för bildkonstnärer, genom Kuno Nordisk Akademiers NordPlus samarbetsprogram (enligt Mikkel Bogh, rektor för Kungliga Kunstakademiets Billedkunststkoler i Köpenhamn, i ett e-brev daterat 25-03-09). Bogh menar att curering är en viktig del av presentationen av ett verk, att en utställning är ett verk i sig, och att det av den anledningen kan vara lämpligt för en konstnär att specialisera sig på curering.
På Köpenhamns universitet ges under vissa terminer curatorkurser i samband med konstvetenskapliga studier. Vidare grundar man nu på VIA University College i Midtjylland en treårig tvärvetenskaplig bachelor i Performing Arts and Cultural Entrepeneurship, som ska utbilda studerande i konstnärliga, teoretiska och administrativa färdigheter*.Olika stödformer
Den statliga och regionala modellen för stöd av kultur och konst är uppenbarligen en produkt av den skandinaviska välfärden, där statligt subvention för konst har varit den rådande stödstrukturen sedan 1960-talet, alltså att institutioner och konstnärer får stöd från staten genom olika stipendier. I Norden är konstmarknaden obetydlig, traditionen av sponsring är begränsad, och få privata stiftelser erbjuder stöd åt konsten, vilket har gjort den statliga stödstrukturen betydande i sin påverkan av kulturproduktionen. Dock håller detta i dag i Skandinavien på att förändras, eller utmanas, av internationaliseringen och nya former av stöd för kulturproduktion.
Den nya kulturpolitiken i Sverige talar för privatisering och en marknadsorienterad konst, där man vill minska det statliga beroendet. Den kulturutredning som beställdes av den borgerliga regeringen och lades fram i februari i år, och som ska börja implementeras 2010, innebär bland annat sammanslagningar och nedläggningar av olika kulturmyndigheter, för att som det heter, effektivisera och decentralisera**.
I dagens allt stramare kulturpolitik, med allt fler besparingar inom kultursektorn, blir det än viktigare att tala om alternativa ekonomier utöver den statliga bidragsapparaten. Inom den nya kulturpolitiken vill man se kulturaktörer som är alltmer självständiga från det statliga stödsystemet, och som banar väg för entreprenörskap enligt en nyliberal diskurs. Samtidigt finns det inte någon tradition inom näringslivet att stödja samtidskonst, vilket innebär att det blir en lång process att etablera detta i Sverige.
En viktig stödstruktur inom bildkonstområdet i Sverige, etablerad av Kulturdepartementet 1996, är utbytesprogrammet IASPIS (International Artists' Studio Program in Sweden)***. Curatorer kan dock endast söka för konstnärer på deras uppdrag, alltså inte för egen insats, och inte för t ex projekt där både svenska och utländska konstnärer deltar.
Till skillnad från Danmark, Finland och Norge där curatorn kan söka statliga medel för utställningsproduktion, publikationer och researchresor, understödjer den statliga apparaten inte den enskilda aktören i Sverige. Det förutsätts en icke-kommersiell och fristående opolitisk organisation som kan anhålla om medel från statliga fonder som Statens Kulturråd, kulturstöd från staden, d v s kulturförvaltningen, samt regionalt stöd. Svenska kulturrådet har haft en större del av sitt stöd riktade till institutioner, men även mindre organisationer kan söka medel för sin verksamhet. Dilemmat är att det i nuläget inte finns stöd i Sverige att söka för tillfälliga projekt utanför institutionernas ramar. Svenska Institutet kan bevilja bidrag för resor och uppehälle för kulturprojekt inom vissa ramar där spridningen av svensk kultur eller projekt som uppfyller SIDA:s biståndsrelaterade uppdrag främjas. Det ges litet eller inget utrymme för projekt som inte uppfyller vissa nationella eller politiska krav.
I Norge har frilanscuratorn, på samma vis som konstnären, möjlighet att inte bara söka bidrag från norska bildkonstnärsrådet, Arts Council in Norway , utan även från OCA—Office for Contemporary Art Norway****, vilket möjliggör residensprogram, utställningsstöd och interkulturellt utbyte. En intressant aspekt är att OCA hade IASPIS som råmodell då de startade, men vidgade senare sitt förhållningssätt genom att även välkomna curatorer som sökande. Frilanscuratorer söker i första hand medel från OCA för att projektera utställningar med norska konstnärer utomlands. Man har sett att man genom att stödja curatorer vid resor till internationella sammanhang, utställningar, mässor, biennaler och konferenser de facto uppnår en synergieffekt i den mening att curatorns roll plötsligt utvidgas till att bli en potentiell marknadsförare och främjare av det egna landets samtidskonstscen. Det är ofta de transnationella mötena som blir viktiga, inte bara i nätverkandet, utan även för att skapa möjliga arbetssituationer.
Residensprogrammet Diva i Köpenhamn under Danska Kulturrådet, planerar att öppna för curatorer inom kort. Viktigt att betona här är att man dock inte kan söka för eget arvode för att kunna verkställa projekt. Danska Kunsttrådet erbjuder alltså ett antal residens för curatorer att söka, men inga arbetsstipendier.
Kulturkontakt Nord, som är en ny kontaktpunkt under Nordiska Ministerrådet för det nordiska kultursamarbetet, har en pågående modul för kontaktresor inom Norden för curatorer, som även sträcker sig till de baltiska staterna.
I Finland har man startat en internationellt curatorresidens genom ett samarbete mellan HIAP—Helsinki International Artist-in-Residence Programme och FRAME—Finnish Fund for Art Exchange. Syftet där är att förse curatorer med möjligheten att utforska den finska konstscenen, bygga kontaktnät mellan konstnärer, professionella och institutioner, samt utveckla projekt med konstnärer och utövare baserade i Finland. Finska konstrådet erbjuder curatorer att söka för resor.Det finns många museer och konsthallar i Sverige som borde kunna vara möjliga plattformar för arbete, men de har ofta inte budget att anställa en curator på projektbasis, något man ofta beklagar då det skulle kunna fungera som en vitamininjektion för verksamheten. I dag finns endast möjlighet till olika tillfälliga anställningsformer; visstidsanställningar, vikariat, semestervikariat och liknande, som inte ger curatorn någon säkerhet (bl a vad gäller pension). I många fall tvingas curatorn själv försöka hitta fonder för sin utställning.
En viktig aspekt är att många av de institutioner som bedriver reflexiv institutionell verksamhet (som t ex socialt engagerande och processbaserade verksamheter) och som är öppna för ett arbetssätt som inbegriper publikens medverkan, får allt mindre stöd och är utsatta för krav från den borgerliga regeringen bland annat om självförsörjande, något som kräver mycket höga publiksiffror för att fungera i praktiken. Det vore viktigt att tala om vad för kulturinstitution man vill ha, vad man producerar och konsumerar. Vilka alternativ finns i nedmonteringen av välfärdstaten i de nordiska länderna och i ett globaliserat konsumtionssamhälle? I relation till curatoriell praxis har en diskurs kring det som kallats ”new institutionalism”***** fått stor betydelse under senare år, i en tid av ekonomiska förändringar där den nya konstinstitutionen omformuleras till ett aktivt experimentrum för kunskapsproduktion och där utställningen inte längre är det centrala i verksamheten utan det diskursiva prioriteras genom seminarium, performativa föreläsningsformat, workshops, och där processbaserade pågående projekt blir ramverket för institutionens verksamhet.För att vidare undersöka vilka möjligheter och begränsningar som finns för frilanscuratorn i Norden, ställde jag några frågor till curatorer som frilansat under flera år av sin karriär. Mycket information som ligger till grund för denna text är hämtat ur mitt arbete med FOCS—Föreningen Organiserade Curatorer i Sverige, samtal med kolleger, och granskningsarbete (bl a det nordiska curatorkollegemöte som vi arrangerade i Köpenhamn den 8 september 2008: Current Curatorial Matters in the Nordic Countries******).
Det danska curatorkollektivet Kuratorisk Aktion, bestående av frilanscuratorerna Tone Olaf Nielsen och Frederikke Hansen, skriver i ett ebrev till mig att de tillfällen de fått ett arvode i Danmark var då de blev inbjudna att curera en utställlning för en festival eller en institution. Nielsens erfarenheter från att verka i Danmark, är att som frilansare öppnas möjligheter att till en början curera en avgångsutställning eller vid något enstaka fall blir inbjuden institutionellt som extern, och i många fall är man som curator den som föreslår en utställning och själv får ordna allt offentligt eller privat stöd för sin utställning. Utifrån hennes, och mina kollegers, erfarenhet, överlever man på olika korttidsanställningar, vikariat, a-kassa, och annat arbete - ofta undervisning, deltagande i workshops, paneldebatter eller textskrivande. Men det är få som tycks kunna leva på sitt frilansarbete som just curator.
Jacob Fabricius, i dag chef för Malmö Konsthall, har arbetat som frilansande curator i Danmark och i andra länder i många år. Enligt Fabricius är det inte ett vanligt att bli inbjuden som frilanscurator. Själv har han blivit inbjuden till Herning Kunstmuseum och Charlottenborg Nikolajs utställningsplats. Vanligast är att frilanscuratorn närmar sig en institution med projektförslag (vilket han gjorde för sin utställning ”New Settlements” 2001). I Danmark är Kunststyrelsen den huvudsakliga instansen för frilanscuratorer och konstnärer att söka från, inte minst då den privata sponsringen är i det närmaste försumbar. Genom Kunststyrelsens Billedkunstcenter kan curatorer för stöd för resor (såsom Kuba och tidigare även Los Angeles) och utställningsproduktion. Curatorn kan därifrån även söka för att delta i konferenser och utställningar (betalas dock retroaktivt). Fabricius har förståelse för att det finns fler residens för konstnärer, men menar att arbetsstipendium skulle hjälpa frilanscuratorns arbetssituation oerhört mycket.
Tone O Nielsen menar att den neoliberala regering som tillsattes i Danmark 2001, har inneburit stora beskärningar inom kultur och konst, vilket också gjorde att curatorer och konstnärer blev mer beroende av privata fonder och sponsorer. Också finanskrisen har stängt många dörrar för privat sponsring av konst. Idealet för många curatorer är att kunna söka arbetsstipendier på samma villkor som lovande konstnärer, (se Danska Kunstrådets 1-3 åriga för konstnärer) och att man erkänner curatorns yrkesutövning. Enligt Nielsen saknas fler curatorial phd och att man kan söka som kollektiv.
Något som inte tas upp är den tid det tar att göra research för ett projekt, och bristen på möjlighet att kunna få ut ett arvode, vilket naturligtvis är viktigt för att kunna arbeta. Nielsen talar även om avsaknaden till möjlighet att få curatorisk assistens. Den viktigaste anledningen till att Nielsen valt att vara frilanscurator, är att kunna bedriva ett sociopolitisk curatoriskt arbete, som ska fungera som motvikt till den globala kapitalismen.
Frilanscuratorn Judith Schwarzbarts erfarenhet att man i Danmark inte har någon utbredd tradition av att arbeta med frilanscuratorer vid institutioner. Staden, menar Schwartzbart, erbjuder inget stöd till curatorer. Men Kunsthallen Nikolaj, som stöds av staden, arbetar med frilanscuratorer, och Overgaden, som stöds av danska kunstådet, tar in förslag från curatorer, även om de enskilt måste söka externa medel för sin utställning.
Frilanscurator Aura Seikkula från Finland, skriver i en epostintervju (mars 09) att utifrån hennes erfarenhet har frilanscuratorn svårt att överleva i Finland, om man inte är inbjuden att curera stora utställningar. Detta resulterar i att många curatorer undervisar på konsthögskolor eller skriver recensioner, men framför allt att många, som hon själv, istället arbetar med uppdrag utomlands. Dock är frilanscuratorer en relativt väl använd resurs i Finland, där såväl större museer som gallerier inbjuder både finska och internationella curatorer att producera utställningar, screenings o s v, även om arvodena är små eller obefintliga.Det finns alltså inga utarbetade arbetsstipendier att söka för nordiska curatorer, de enda kreativa aktörer inom bildområdet som kan söka är kritiker och konstnärer.
De brister och begränsningar som frilanscuratorn står inför i dag, i avsaknad av möjliga projektmedel, bidrag för att bjuda in utländska konstnärer att medverka i konstprojekt i Sverige, strukturer för arbetsstipendier, eller resebidrag för fortbildning, forskning, nätverkande för svenska curatorer, betyder i praktiken att en väsentlig mängd kreativa idéer inte genomförs och att konstlivet i Sverige riskerar att utvecklas i konservativ riktning.
Den nordiska konsten har fått en självklar plats på den internationella konstscenen under de senaste decennierna, och det produceras verk och utställningar som är mycket omtalade och erkända globalt. Det är viktigt att konstproduktionen och dess aktörer inte hamnar efter i det konstant växande globala konstfältet. Möjligheten att förmedla samtidskonst inte enbart inom etablerade upparbetade kanaler, är oerhört viktigt för en rik samtidskonst.Vilka möjliga ändringar och nya modeller borde implementeras för att förändra arbetsvillkoren för frilanscuratorn?
En viktig aspekt för förändring är att visualisera de problem som finns i dag för att verka professionellt som frilanscurator, vilket kräver ett stort arbete i en kontinuerlig kommunikation och information från de verksammas sida om vad curator gör och vilka behoven är för en utvecklande samtidskonstscen. Ständigt då jag möter kulturpolitiker och tjänstemän råder det viss okunnighet om hur en curator verkar, och hur dennes verklighet ser ut. Frilanscuratorn har en lång utbildning bakom sig, akademiskt och praktiskt med mycket erfarenheter, men man erkänner inte dennes professionalitet, och tar inte vara på dennes potential som förnyare och vitaliserande agent av samtidskonstscenen.
En annan relevant fråga är vilken kunskap som egentligen finns hos dem som har makten att styra över kulturmedlen? Enligt Merete Jankowski på danska konststyrelsen, är de sakkunniga för få för att på djupet kunna gå igenom alla tvåtusen ansökningar som kommer in årligen. Detta borde, enligt henne, ses över, eftersom konststyrelsen vill ha en öppen struktur och nära kontakt såväl med bidragssökanden inom samtidskonstfältet som med kulturpolitiker.
I Sverige borde Konstnärsnämnden vidga sitt uppdrag till att omfatta även curatorer, då dessa är aktörer som gynnar svenska konstnärer. Dessutom borde IASPIS internationella utbyte inte bara omfatta utländska curatorer, utan även svenska.
En annan angelägen förändring vore att näringslivet och sponsorer fick ett ändrat regelverk, så det inte bara är gynnsamt att främja sport, utan också kultur.
Viktigt är även att ifrågasätta vilken slags institution man ska skapa för att kunna inkludera en friare form som bryter invanda modeller och hierarkiska strukturer, och att ifrågasätta instrumentaliseringen av konst genom dessa statliga bidragsinstanser, där kulturen tenderar genomsyra ett allmänt nyttotänkande och det projekt man gör måste anpassas till att göra samhället nytta.Det är relevant som en del av ens praktik att kritiskt reflektera kring det fält man vill verka inom som frilanscurator, där ens roll som aktör ständigt ändras och måste revideras i enlighet med nya ekonomiska mekanismer, nya institutioner och organisationer. Det handlar om att förmedla kunskap på rätt sätt och möjliggöra för konstruktiva samtal med bidragsgivare och kulturpolitiker. Det är ett långsamt arbete, men viktigt för att skapa förändring och en friare nordisk samtidskonstscen som gynnar alla.
* Ur: Facktidningen Billedkunstneren nr 2 juni 2008, utges av Billedkunstnernes Forbund Bkf. www.sweden.gov.se
** Kulturutredningen är en undersökning av kulturpolitikens inriktning och arbetsformer, tillsatt av regeringen i juni 2007 för att redovisa sitt arbete med nya förslag, till Kulturdepartementet den 12 februari 2009. Kulturutredningen består nu av fem ledamöter och ett sekretariat. Förlagschefen Eva Swartz-Grimaldi är ordförande. Kulturutredningen är en enskild myndighet som har sitt uppdrag från regeringen men arbetar fristående.
*** IASPIS är en internationell gren av Konstnärsnämnden som inneburit en viktig internationalisering för svensk samtidskonst, www.iaspis.com. Konstnärsnämnden ger genom IASPIS enskilda konstnärer möjlighet att resa utomlands på ateljéstipendier, utställningar och studievistelser. Till IASPIS bjuds inte bara utländska konstnärer in, utan även utländska curatorer och kritiker. De senare med den berättigade motiveringen att det inspirerar det svenska konstlivet och gynnar svenska konstnärer. Trots att de svenska curatorer som haft mycket internationell kontakt på senare år har varit avgörande för internationaliseringen av svenskt konstliv, har man inte dragit slutsatsen att svenska curatorer som reser eller vistas utomlands kan gynna svenska konstnärer.
**** OCA—Office for Contemporary Art Norway, är en privat stiftelse som grundades av norska kultur- och utrikesdepartementet 2001. Dess huvudsakliga uppgift är att utveckla samarbeten inom samtidkonsten mellan Norge och den internationella konstscenen. OCA har utvecklat internationella stipendier som stödjer curatorers research, resor och boende för icke-kommersiella utställningar. Curatorn kan söka residens på följande platser: Platform China Residency, Bejing, Berlin Mitte, Platform Garanti Istanbul, och International Studio and Curatorial Program—ISCP, New York. www.oca.no.
***** ”New institutionalism” är en term hämtat ur sociologin och som används av Jonas Ekeberg i en publikation för OCA, New Institutionalism, Versted#1, Office for Contemporary Art, Norway, Oslo 2003, Jonas Ekeberg (Ed.), och tagits upp i diskussioner och workshops som bl a ”Curating in the expanded field: Post-Institutionalism” av Ann Demeester, direktör på de Appel Arts Centre—Amsterdam, och texter av bl a Nina Möntmann ”The Rise and Fall of New Institutionalism; Perspectives on a Possible Future” Källa: www.eipcp.net/transversal). Se även publikationen “The New Administration of Aesthetics” (Edited by Tone Hansen and Trude Iversen, Torpedo Press 2007,OCA.)
****** FOCS—Föreningen Organiserade Curatorer i Sverige, startades i Stockholm i februari 2006 av en grupp etablerade svenska curatorer. Föreningen är ett forum som driver intresse- och arbetspolitiska frågor för yrkeskåren gentemot politiker samt representanter för statliga organisationer. En grundläggande del av denna plattform är att dela erfarenheter och tankar kring curatorisk praxis. FOCS är en öppen förening för såväl frilansande curatorer som intendenter.
