KARL HOLMQVIST

WORKS

With Karl Holmqvist is the possibility of a reference library of audio recordings published during 2001 (Metronome, Paletten, Make It Happen, oVER) the poster project SlimVolume initiated in London and to pick up the most recent issue of wall journal Aesthetic Movement portraying a collection of men with long hair and beards among others; Marx, Darwin, Lennon, Jesus and Maharishi.

Aesthetic Movement study center installation view from Centre d'Editions
Contemporaines, Geneva 2001

Karl Holmqvist - Cube for C D-rom and Internet installation view, Wisby
Sweden 2001

KARL HOLMQVIST (BORN 1964 IN VÄSTERÅS, SWEDEN)

ONE PERSON EXHIBITIONS

1999 BILDMUSEET, UMEÅ

1998 GALLERI LARSEN, STOCKHOLM

1996 YNGLINGAGATAN 1, STOCKHOLM (WITH JANE & LOUISE WILSON)

1995 HELSINKI KUNSTHALLE PROJECT ROOM, HELSINKI
SCHIPPER & KROME, COLOGNE (WITH TOBIAS GERBER)

1992 'TUNE IN, TURN ON' TRE, STOCKHOLM

GROUP EXHIBITIONS

2001 'EXHIBITION 2' (PROPOSED BY JENS HOFFMAN AND CURATOR STUDENTS) I A S P I S, STOCKHOLM, 'LADY BUMP' GAVLAK PROJECTS EAST, NEW YORK, 'CLUB BEVIL' LIVING ART MUSEUM, REYKJAVIK, 'ALL SYSTEMS GO' (ORG BY BELLA RUNE) B A C VISBY, SWEDEN, MAKE IT HAPPEN ON TOUR 'INTENTIONAL COMMUNITIES' ROOSEUM, MALMÖ, 'SOCIAL HACKERS' (CONT.) CENTRE D'EDITION CONTEMPORAINE, GENEVE, 'TIRANA BIENNALE' (SELECTION JENS HOFFMAN) TIRANA, A LITTLE BIT OF HISTORY (REPEATED) KUNSTWERKE, BERLIN SPARWASSER H Q; BERLIN

2000 'NOW IT IS ALLOWABLE' (WITH JEREMY DELLER) -TOUR-(CONT.) 'SHOOT' -RESTAURANT HIPP, MALMÖ 'THE BRITISH ART SHOW 5' EDINBURGH, SOUTHAMPTON, CARDIFF, WALES, BIRMINGHAM 'MAKE IT HAPPEN ON TOUR' 'PARK' MOSS, NORWAY, 'VIVA SCANLAND' CATALYST ARTS, BELFAST, WERKLEITZ BIENNALE, GERMANY, BÜROFRIEDRICH, BERLIN, GALLERI SIGNAL, MALMÖ, 'SOCIAL HACKERS' (ORGANIZED BY PAULA TOPPILA AND CRISTINA RICUPERO) MUU GALLERY, HELSINKI

1999 'OPEN HOUSE' (ORGANIZED BY MAGDALENA MALM AND DANIEL BIRNBAUM) I A S P I S, STOCKHOLM (WITH CHIHUAHUA), 'NOW IT IS ALLOWABLE' (WITH JEREMY DELLER) -TOURING- SWEDENBORG SOCIETY, LONDON, CABINET GALLERY, LONDON,
I A S P I S, STOCKHOLM AND Y 1, STOCKHOLM 'MAKE IT HAPPEN' (ORGANIZED BY ANDERS BILLING AND JOHANNA BILLING) BACKSTAGE, STOCKHOLM 'TENDENCIES IN LOVE' (ORGANIZED BY FREDERIKKE HANSEN AND DOMINIC EICHLER) HILTON HOTEL,
BERLIN AND SHEDHALLE, ZÜRICH

1998 'CLEAN AND SANE' (CURATED BY MARIA LIND) GALLERI F-15, MOSS NORWAY, 'STUFF IT'
(ORGANIZED BY SWE.DE) YNGLINGAGATAN 1, STOCKHOLM, 'LEG.' FÄRGFABRIKEN, STOCKHOLM, 'PERFORMANCE'' (ORGANIZED BY JELENA RUNDQVIST AND ÖLLEGÅRD GOULOUS) STOCKHOLM, 'LUCIA VAKA' (ORGANIZED BY THOMAS NORDANSTAD AND C M VON HAUSSWOLFF) HOTELL LYDMAR, STOCKHOLM, 'BOAT' A SLIDE-SHOW ART MAGAZINE (PUT TOGETHER BY PETER THÖRNEBY AND FREDRIK HOLMQVIST) -TOURING-

1997 '504' (CURATED BY JOHN M ARMLEDER) BRAUNSCHWEIG GERMANY, 'CLEAN AND SANE' (CURATED BY MARIA LIND) EDSVIKS KONST & KULTUR STOCKHOLM, 'THE INVISIBLE' YNGLINGAGATAN 1, STOCKHOLM, 'THE INVISIBLE PART TWO' GALLERI INDEX, STOCKHOLM, 'VOLLES HAUS' SCHIPPER & KROME, BERLIN

1996 'SMART SHOW' STOCKHOLM, 'UMEÅ - LAS VEGAS' (CURATED BY JEFFREY VALLANCE) BILDMUSEET UMEÅ, 'UPDATE' (PERFORMANCE SECTION ORGANIZED BY MICHAEL ELMGREEN & INGAR DRAGSET) COPENHAGEN, 'IN PAULA HAYES' GARDEN' A/C PROJECT ROOM, NEW YORK, 'ESCAPE ATTEMPTS' (CURATED BY SIMON SHEIKH) FREETOWN OF CHRISTIANIA COPENHAGEN, 'MEET ME IN THE PARK AFTER DARK' (ORGANIZED BY GALLERY CAMPBELL'S OCCASIONALLY) COPENHAGEN, 'ORIGINAL COPY' HELSINKI KUNSTHALLE, HELSINKI

1995 'SMART SHOW' STOCKHOLM, 'LEARN TO READ POETRY' A/C PROJECT ROOM, NEW YORK, 'I CONFESS' (CURATED BY SANNE KOFOD OLSEN & SIMON SHEIKH) NIKOLAI CONTEMPORARY ART CENTER, COPENHAGEN 'ÖYVIND FAHLSTRÖM (AND THE TIME AFTER)' UPPSALA KONSTMUSEUM, UPPSALA, 'ART AGAINST AIDS' NICOLAI WALLNER GALLERY, COPENHAGEN

1994 'WATER BAR' (ORGANIZED BY ERIK OPPENHEIM AND DAVID KELLERAN) VARIOUS LOCATIONS IN NEW YORK, 'SMART SHOW' STOCKHOLM, 'NEW REALITY MIX' VIDEO- AND PERFORMANCE EVENT (CO-ORGANIZED BY K H) STOCKHOLM

1993 'OPEN HOUSE PERFORMANCES' ANDREA ROSEN GALLERY, NEW YORK, 'WATER BAR' (ORGANIZED BY ERIK OPPENHEIM AND DAVID KELLERAN) VARIOUS LOCATIONS IN NEW YORK, 'FÖRTRYCK' (CURATED BY DENNIS DAHLQVIST) ENKEHUSET, STOCKHOLM

1992 'WRITINGS ON THE WALL' (ORGANIZED BY GAVIN BROWN & ERIK OPPENHEIM) 303 GALLERY, NEW YORK

INTERVIEW ©Paletten

Karl Holmqvist har under lång tid ägnat sig åt att utforska gränserna och förbindelserna mellan performancekonst och diktuppläsningar, och också prövat olika sätt att publicera sig, från böcker och tidskrifter till affischer och flyers. Här intervjuas han av konstnären Johanna Billing, en av de drivande bakom skivbolaget Make It Happen, där även Karl Holmqvist varit engagerad på sistone, bland annat med en inläsning av Robyns Electric.

Har du något övergripande mål med ditt konstnärskap?

Det får man väl hoppas även om kommunikationen äger rum på olika nivåer, kanske framförallt språkliga. Jag tycker om att använda och leka med språk och maktstrukturer, betydelser och missförstånd. Med performance
till exempel letar man ju efter en viss respons och en koncentration i ögonblicket.

Finns det något sammanhang där du tycker att det är lättare kommunicera?

Konstsammanhang finns ju för att man koncentrerat ska kunna ta in någonting. Samtidigt kan det ofta bli
stelt. Då känns det mer oförutsägbart med en publik som inte riktigt vet hur man förhåller sig.

I de arrangemang vi gjort med skivbolaget Make it happen, har du gjort uppläsningar inför en publik som du normalt inte möter, och där du kan få ganska direkta reaktioner som följd. Jag minns till exempel en av dina uppläsningar på rockklubben Fritz Corner
här i Stockholm där du höll på att få ett askfat i huvudet

Våld och ilska är ju också uttryck för känslor och kan till och med bli ett slags erkännande. Att folk skriker och kastar saker händer rätt sällan på en vernissage, men samtidigt kan jag uppskatta konstvärldens långsamhet. Ibland tar det ju flera år innan man ens förstår saker själv och då är det väldigt skönt att det finns en form av tystnad och en frizon där man kan utforska sammanhangen på sitt eget sätt.

Men tycker du inte att det kan finnas en tröghet i hur performance fungerar i
institutionella konstsammanhang. Ofta lyfts det in som något festligt bara för att piffa
till den övriga utställningen.

Konsthantering idag handlar mycket om konsthistoriker som vill arbeta med konstverk. Performancetraditionen startade ju som en motreaktion och förhåller sig som en sorts antiform till det etablerade. Men allteftersom har jag kommit att göra allt möjligt och rör jag mig också mer medvetet i något slags periferi. Det är roligt att kunna förflytta sig mellan olika sammanhang. I musikvärlden finns en helt annan integritet och en idé om att verka i mindre sammanhang. I 70-talets performancetradition i New York fanns liknande tankegångar, men de har man nu mestadels glömt verkar det som.

Det var väl i New York du började göra uppläsningar?

Egentligen började det först i samband med en del samarbeten med konstnären Kjartan Slettermark. Jag tog
kontakt med honom för att jag hade en idé om att göra någon slags musikvideor, fast med poesiuppläsningar i
stället. Han ledde in mig på performance och förändrade i och med det mycket av min idé om vad jag ville
göra. Jag gick från ung självsäkerhet och stöddighet till mer förvirring fast på ett bra sätt.
1989 flyttade jag till New York, framförallt för att jag ville jobba på engelska. Konstvärlden upptäckte jag egentligen först när jag kom dit. Jag hade inte varit där tidigare och som ett sätt att lära känna staden och samtidigt öva mig på engelska började jag gå runt på olika poesiuppläsningar. Det var väldigt fascinerande med alla olika nervösa människor som satt och väntade på sin tur att få läsa. Det är något speciellt med
människor som lyssnar. Det skapar en speciell förtätning. Eftersom jag alltid tyckt att poesi är lite halvfånigt
blev det för mig en utmaning att överraska och/eller skämma ut mig själv. Och allteftersom jag höll på där
upptäckte jag att det var saker som kom fram i den erfarenheten som jag också kunde använda mig av i
texterna.

Vad handlar texterna om?

De är väl ganska distanserade. Mycket om olycka, kärlek och ensamhet, samtidigt som det också handlar om
språk, dubbelbetydelser och ordlekar.

I dina uppläsningar får jag ibland känslan av att innehållet i texterna sekundärt. Att det
handlar mer om hur du får det att låta, och att du använder rösten som ett slags
instrument.

Jo, det blev nog så, dels för att jag nog uttrycker mina känslor på ett ganska klichéartat sätt. Eftersom alla är amatörer och ingen vet om man är duktig på att skriva eller inte, får man alltid en sorts respekt genom att folk tror att man gör så gott man kan. Och om dikterna då var ganska distanserat skrivna, så var det nästan så att jag kompenserade det med att läsa med inlevelse och känsla!

Mitt första möte med dina texter var i början på nittiotalet då jag köpte ett dikthäfte paketerat
i en plastpåse med ett klistermärke med uppmaningen Give Poetry a Try.

Klistermärket hade jag nästan som någon sorts "tag" som jag satte upp runt om i tunnelbanan som en ärlig uppmaning om att det var viktigt att människor skulle skriva mera dikter och lyssna mera. Give Poetry a try gjordes ursprungligen som en ordlek på Edgar Allan Poes namn. Och boken innehåller Edgar Allan Poes The Raven som alla amerikanska skolbarn får lära sig utantill i skolan. När jag läste i början så lärde jag mig också alla mina dikter utantill.

Togs boken emot som en diktbok eller som ett konstverk i en vidare bemärkelse?

Det har väl varit svårt att förstå att det kan fungera som ett konstprojekt. När jag kom hem från New York började jag arbeta mer och mer med just ramen runt omkring dikterna. Jag satte till exempel ihop boken 21 POEMS där jag även berättade mer om hur dikterna kommit till och olika verkligheter som jag ville att texterna skulle beröra. Tillsammans med dikterna blev det minst lika mycket annan löpande text som jag
presenterade som ett slags trycksak. Och det är den biten som jag har fortsatt att jobba med.

När du skriver andra typer av texter av mer berättande slag till tidskrifter och liknande blir du ofta irriterad när de blir redigerade och rättade. Samtidigt väljer du ju att presentera dina texter i sammanhang där det finns regler för hur man använder språket?

jag vill att det ska finnas motstånd och förvirring även när man läser en vanlig text. Om en redaktör rättar en text för att göra den tydligare, så förändras hela karaktären, och jag är inte intresseradav huruvida det som uttrycks är bra eller dåligt. Jag försöker skriva om saker jag tycker om eller har ett förhållande till. Samtidigt är det spännande att laborera med människors olika idéer om hur språket ska vara. Föra tillbaka det till något mer svävande, fyllt av osäkerhet och en massa outforskade möjligheter.

Du leker också en del med folks idéer om hur man får se ut. I senaste numret av affischtidningen Aesthetic Movement presenterar du en samling skäggiga och långhåriga män.

Aesthetic Movement är en väggtidning och det här är nummer tre. Det senaste numret är väl i princip bara en
affisch med dom här olika männen samtidigt som jag också låtit mitt eget hår och skägg växa. Dels i ren
utmattning för att jag inte riktigt vet eller kan hitta på hur jag ska se ut längre, dels som en sorts vildvuxen
protest. Många reagerar på just utseendet. Folk tror att man är uteliggare, aktivist eller tokig - samtidigt som
en del tjejer ger en trånande blickar!
Samlingen innehåller John Lennon, Karl Marx, William Morris, Allen Ginsberg, Jim Morrison, Jesus, Darwin, Kjartan Slettermark, Bob Marley, Paul Verlaine och olika indiska sadhus som bor i skogen och aldrig klipper sig eller någonting. De flesta som på olika vis varit viktiga för mig har av någon anledning haft en "långt hår- och skägg-period".
Affischen ska visas på Tirana Biennalen i Albanien i september. Vi får se hur det fungerar att ha med Marx i vars namn under halvt sekel hela den här befolkningen kontrollerats och
mer eller mindre fått livet förstört. Att plötsligt ha honom med bara som exempel på ett utseende.

Även andra delar av Aesthetic Movement utgår väl från frågor om ytan.

Förra numret som jag gjorde tillsammans med Jeremy Deller från London, handlar om aktivism och att engagera sig, fast återigen mer som ett fenomen iakttaget utifrån. Något som pågår i vår samtid. Det är en bild på poliser i London som vaktar en Mc Donald´srestaurang från någon grönsaks-gerilla-aktion på första maj. En anti-fascistisk aktionsinriktad person på vår öppning i Helsingfors tyckte att det inte var någonting att visa, att det blev för klichéartat. Men det är ju just det som är grejen: att ta tag i klichéartade företeelser omkring en och som man kan förhålla sig ganska kluvet till. Första numret som jag också gjorde tillsammans med Jeremy handlar om en annan typ av engagemang i samband med musik. Hur musiken blir så viktig och i tonåren är helt identitetskapande. Man samlar skivor och kollar tidningar och byter tips med kompisar. Vi gjorde en lista med påhittade bandnamn. När man ska starta band håller man ju alltid på att komma på vad det ska heta långt innan man ens vet vem som ska spela vilket instrument eller ens vem som ska vara sångaren. Det är sällan
någon går upp i konsten på samma sätt. Vi har ju inga sådana hängivna fans eller ens groupies.

Dina tröjor med trycket Girl Karl är väl gjorda för något slags potentiella fans.

Det går faktiskt tillbaka ända till när jag var liten och blev retad för att jag hade så mycket tjejkompisar, och kallades för Tjej Kalle. Och så är det väl i och för sig fortfarande, till exempel att du och jag kan sitta här och prata. Jag gillar tjejer på alla vis utom på "det sättet". Senare när jag var i Kalifornien så var det ingen där som förstod att jag var bög (trots att nästa alla där ju är det!) det blev så mycket missförstånd och jag gjorde klistermärken med texten Girl Karl som jag tänkte man bara kunde räcka över. Fast i och för sig handlar väl dom mer om könsroller och manligt och kvinnligt än om sexualitet. Ett sorts torrt sätt att byta kön på genom att hålla på med och sprida trycksaker snarare än klänningar och hormoner! Det här med androgynen och så vidare är ju också verkligen en rockgrej som många baserat sina scenshower och utseenden på.
Man kan också jämföra med språkbaserad konst från tidigt 80-tal, som Jenny Holzer och Barbara Kruger, som med feministiska metoder anammade manligt maktspråk i form av skyltar, reklamtavlor och slogans. Jag bestämde mig för att göra tvärtom och föra tillbaka saker till en sorts känslighet.

På Make It Happens samlingsskiva All Songs Are Sad Songs medverkar du med en uppläsning av Robyns Electric. Varför har du valt att tolka henne?

Det är också en fråga om makthierarkier. Det är så mycket med Robyn, att hon är så ung och duktig och skriver alla
sina texter själv. Och man undrar lite varför man gör en sådan grej av det nu när inte ens politiker skriver sina egna tal. Jag är spökrösten.
I en bok som jag gjort som heter Lady Bump har jag samlat texter från bland andra Whitney Houston, Tina Turner
och Grace Jones. Sedan när jag läser dom fungerar det nästan som en typ av exorcism. Ett upprepande av saker som man hört så många gånger att dom fastnat i huvudet. Det handlar alltså inte om favoritsånger, men det är heller ingen parodi. Snarare en hyllning eller så ligger det och balanserar mitt emellan, vilket är det som jag tycker blir mest intressant. Att göra något av någon annans sånger på ett så eget sätt att dom blir till mina, något helt annat än när man hör dem på radio. Alla de här musiksnuttarna som man har i huvudet blir också till något sorts moln av verklighet som svävar omkring en och påverkar en väldigt mycket. Den här känslomässiga musiken med sina självutlämnande texter finns där nästan som en annan värld, jäms med maktvärlden med sina politiker och män i kostym, men ingen tycks uppfatta den som särskilt viktig. Jag är intresserad av det som bara pågår utan att någon tycker att det är viktigt.